The space behind your heart

Det här börjar verkligen bli mitt hem nu, det börjar kännas som det. Jag vet vilken väg som är snabbast ner till hamnen från huset (att ta genvägen över High St istället för att följa Darley Rd hela vägen ner) och jag vet att det är bäst att handla på Coles istället för Aldi, att det går en flygplansväg rakt ovanför vårt hus, jag vet vart man ska bada om man vill slippa bli bränd av blue bottles (stranden vid hamnen eller alla ocean pools), jag vet att man tjänar tio minuter på att ta fast ferryn in till city men att den är två dollar dyrare, jag har lärt mig vilken yoghurtsort som är godast att äta till frukost (den dyraste) och jag har äntligen lärt mig att ta med mig solglasögon ut vart jag än går även om det är mulet. Jag kan tycka att det är bättre att sitta inomhus på färjan eftersom jag kan utsikten utantill, även om jag fortfarande verkligen uppskattar den. 

För det är så fint här, det är helt overkligt. Till och med när jag är inomhus har jag svårt att fatta. När vi kollar på film har jag svårt att koncentrera mig för det enda jag ser är Orions bälte precis utanför fönstret, och jag tänker att det är otroligt att stjärnhimlen kan synas så bra när vi är så nära en sån stor stad som Sydney. Återgår till filmen en kort stund när James kramar min hand extra hårt när de säger någonting meningsfullt som han menar är åt mig. När vi går promenader på kvällarna måste jag hålla i hans arm för att kunna gå rakt för att jag hellre kollar upp på stjärnorna än någonting annat.

”Du säger att du är lost men du har levt i tjugofem år och jag tror att du vet innerst inne vem du är” får jag höra och ja, det kanske stämmer. Bara det att jag blir så förvirrad av omgivningen jämt som på något sätt alltid försöker förändra den jag är och vad jag vill. För här borta gör jag saker jag aldrig gjort förut. Saker jag vill göra, men aldrig skulle komma på tanken att göra om ingen pushade mig till det.

Förra helgen vaknade vi tidigt och jag bjöd på trasiga pannkakor gjorda på ägg från grannen (väldigt lokalproducerat) och svindyr hjortronsylt från Sverige (inte så lokalproducerat) och sen fucking sprang vi Manly to Spit walk som är en mil lång costalwalk längst stränder, genom skogen, upp på bergsslätter och med utsikt över hela Manly och Stilla havet. Fattade ni det där, jag sprang?! Dagen innan hade jag skrattat åt James när han sa att han brukar springa samma runda och ta bussen tillbaka, för det är en helt sjuk runda. Men jag gjorde det?! Sen sprang jag såklart inte prick hela tiden utan behövde vattenpauser, andningspauser och utsiktspauser, men ibland bara flög jag fram både upp och ner över de där jobbiga trappstegen. Jag kände mig så cool som orkade! Tanken att springa en mil hade såklart aldrig slagit mig hemma, jag orkar ju aldrig ens springa till bussen utan väntar hellre en timme på nästa. ”Do one thing everyday that scares you” och det var den där dagens läskigaste grej, att ge sig ut och springa så långt, bland spindlar dessutom. Förra gången jag gick den rundan var bland mina första dagar här i Manly och då var jag livrädd att gå där pga alla spindlar. Men nu var det ingen fara alls! Jag har vant mig lite, så skönt!

Det har börjat bli någon slags vardag här nu, efter snart tre månader på andra sidan jorden, men jag älskar det. Ibland är det lätt att glömma hur lyckligt lottad jag är som går här bland palmer och stränder, men så råkar jag trilla in på en drömmig gata som är så annorlunda från allt jag är van vid och slås av tanken att jag faktiskt är här; jag klarade det?!