lördag 24 september 2016

Tack

Hej allihopa! Jag måste börja med att säga tack, både för kommentarerna jag fått på Facebook och på andra ställen. Det betyder jättemycket och jag uppskattar det verkligen, mer än jag kanske visar. Det är så kul att så många läser och faktiskt hör av sig också. Det var ju väldigt länge sen jag skrev här nu så jag tänkte bli bättre på det framöver, det är ju ändå en av mina favoritsysselsättningar.
   Jag tänkte vara helt öppen och ärlig nu. Vi får se vad det blir av det hela, en del av det som kommer komma kanske är ”fel” att berätta, jag vet inte. ”Framtida arbetsgivare kanske läser och inte vill anställa en person som tar massa tabletter” var det någon som sa. (Mamma…) Jag tänker att jag ska strunta i det. Kanske är det helt idiotiskt, men som sagt vill jag vara öppen och ärlig. Kan vi inte bara komma överens om att vi ska vara det mer nu? Ärliga. Det är ju helt sjukt att vi ska skämmas över psykisk ohälsa som faktiskt är en folksjukdom?! Hallå, alla känner någon med någon slags psykisk ohälsa och ändå är det så få som pratar öppet om det. Jag googlar lite snabbt och det här är alltså den största orsaken till sjukskrivningar i Sverige nu för tiden…
   Så. För lite mer än en månad sen började jag på ett nytt jobb. Bara några dagar innan började jag med antidepressiva. Första perioden man äter får man ännu mer ångest, min läkare sa att det kunde dröja en vecka, kanske två, tills det började bli bättre. Nu har det gått ett bra tag och jag vet inte om det är så himla mycket bättre, men jag kämpar på. Det har varit jättejobbigt att börja på ett nytt jobb och vara så himla instabil. Det är svårt att vara glad och trevlig, försöka lära känna folk och samtidigt intressera sig för jobbet och lära sig nya saker samtidigt som det bränns i hjärtat och hjärnan håller på att gå sönder av all information som tas in och av alla tankar som redan finns där. Det känns inte som att hjärnan hänger med riktigt. 
   För några år sen när en annan person i min närhet skulle börja med antidepp var jag lite skeptisk. Jag har alltid varit lite tveksam mot tabletter, jag äter gärna inte ens Alvedon om jag absolut inte måste, det känns som att kroppen klarar av det där själv. Men sen insåg jag det positiva i det hela och såg skillnaden själv. Och jag tänker att kroppen och hjärnan faktiskt kan behöva lite hjälp på traven ibland. Det här är bara en period, jag vill inte äta massa mediciner hela livet utan bara tills det klingar av. Det kan dröja ett tag men det får gå. Jag ser ingen annan utväg just nu faktiskt, eftersom jag har haft ångest ganska länge nu och det går liksom aldrig över av sig självt. 
   Idag är det lördag och egentligen skulle jag bara behöva stanna inne i sängen hela helgen känns det som. Mitt inre och min hjärna behöver lugn och ro och tystnad men samtidigt vet jag att jag ändå inte kommer kunna ta igen all den sömn jag behöver. Jag är kanske inte heller sovtrött jämt utan bara helt matt, slut. Och det gör ju så himla mycket att komma ut och se lite folk också, bara ta sig ut och inte tänka så mycket.

   ”Inte tänka så mycket.” Haha.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gör mig glad här