torsdag 22 september 2016

Livet

Min hjärna hänger inte riktigt med just nu. Jag är inne i en riktig tung period och känner mig så förvirrad. För någon månad sen bestämde jag mig för att göra något åt den här ångesten jag haft lite till och från ett bra tag nu och det var nog då det började på riktigt. Då kom allting till mig och det är kanske först nu jag börjar inse saker och ting med mitt liv. Jag vet inte. Det är så jävla svårt. Inga tankar är klara. 
   Det har hänt så mycket i mitt liv det senaste året och det har bara blivit för mycket. Jag har gjort slut, sagt upp mig, blivit ihop, flyttat och bytt jobb två gånger inom loppet av ett år. Mitt huvud hänger inte med. Jag har i och för sig alltid tänkt mycket och varit känslig av mig men det är nu jag börjar inse att det kanske inte ska vara riktigt såhär.
   Jag har förstått att det inte är riktigt normalt att vara såhär slutkörd som jag är, såhär stressad över livet och maten och sömnen och allt. När jag kommer hem från jobbet måste jag slänga mig i sängen och det första jag tänker på när jag vaknar är hur skönt det ska bli att få komma hem och lägga sig igen eftersom jag aldrig är utvilad. Jag vaknar flera gånger under natten och är alltid vaken när klockan ringer 04:50. Många gånger är jag så trött när jag sitter på jobbet att jag ser i kors och att till och med golvet ser inbjudande ut att ligga på.
   Vissa dagar är bättre än andra såklart. Det går väldigt mycket upp och ner och ibland hänger jag inte ens med i svängarna själv. Många säger till mig att jag inte ser ut att må så dåligt och att jag ska "rycka upp mig" och att "alla kan ha en dålig dag", men just nu har jag inte bara en dålig dag utan det är mer än så. Och det är ju tur att jag inte ser ut så som jag känner mig för det hade inte varit en trevlig syn för någon...
   Jag måste flera gånger under dagen berömma mig själv över saker jag gör, och jag tänker det helt automatiskt numera. ”Vad duktig jag är som går upp, som cyklar till jobbet, som jobbar och som är trevlig, som lagar mat, som diskar och vad duktig jag är som har tränat nu, visst är jag?” Jag måste göra så för att inse att jag faktiskt gör bra saker hela tiden för mig. Men måste jag vara så duktig jämt? Varför berömmer jag inte mig själv när jag ätit en hel choklad till exempel? ”Vad duktig du är som har unnat dig så nu, det är du värd". Den här stressen... Många gånger vill jag bara släppa taget om allt, lägga mig ner på golvet och skrika "Ta hand om mig!" men det gör man ju bara inte...
   Det är väldigt svårt att reda ut tankarna kring det här när jag är mitt i det men jag är inte orolig över mig själv eller hur framtiden ser ut. Jag vet att det kommer bli bra och att jag kommer komma över det här. Ångest får man kanske leva med till viss del, det svåra som jag ska lära mig nu är nog att hantera den.
   Och jag vill absolut inte att någon ska bli orolig över mig nu när det här blir läst av andra än mig själv. Det är inte meningen att någon ska tycka synd om mig på något sätt utan jag vill dela med mig av det här bara för att det kanske ska kunna bli lite lättare och mer accepterat med ångest och psykiska problem som det är så mycket hysch-hysch kring jämt. Vissa saker som jag kommer berätta om kanske andra tycker är knäppt att jag delar med mig av men jag tycker inte att jag har någonting att skämmas över. Jag tycker inte att jag är knäpp, det är samhället som har gjort mig knäpp och gett mig den här hetsen över att jag aldrig är bra nog. (Sen måste jag bara tillägga att jag vill inte dö. Det har jag aldrig velat. Det är bara inte alltid så kul att vara mig jämt...)
   Som sagt. Jag vet att det kommer bli bra och att jag kommer komma över det här. Jag har en pojkvän som jag har jätteroligt ihop med, en stor familj som jag vet alltid finns här för mig, jag har ett jobb jag trivs bra med och jag ser ljust på min framtid.
   Det enda som jag tror kan bota denna depression är mat och sömn. Och lite frisk luft, lagom med träning och möjligtvis lite kärlek.
   Så, godnatt!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Gör mig glad här