Det skulle kunna vara jag

Jag vet inte vad meningen med livet är, men en sak vet jag: Det är inte värt att fundera på att dö. Man kanske inte kan förvänta sig att leva 100% lyckligt jämt, men jag tror på att göra det som får en att må som bäst. Det finns ingen annan som kan bestämma vad som är rätt och fel för just en själv. 

Jag tror att allt som händer i livet sker av en anledning, och den anledningen är att man ska lära sig saker. Livet är en skola och det finns en del saker man måste ha lärt sig innan man är färdig att gå vidare. Till exempel hur det är att bli sviken, och hur det är att vara otroligt rik. Och vad är egentligen att vara rik? Handlar det om pengar eller kärlek? Störst av allt är kärleken har jag haft som ledande ord den här hösten. Det må låta klyschigt och simpelt, men när man tänker lite längre än så är det ganska självklart. Inget är viktigare än det.

Mycket som händer en här i livet får en kanske att fundera på vad det är för mening med det. Man tänker att ”Vad är meningen med det här hemska som håller på att hända mig nu?” men en dag kommer man se tillbaka och tänka ”Vilken tur att det där hände, jag lärde mig faktiskt någonting av det”. Jag tror det. Vissa saker måste man bara utstå, klara av och bli stark av. Och det för mig in på ämnet som jag har tänkt mycket på den senaste veckan. Att vilja dö.

Kanske får jag inte ens uttala mig om detta, jag har ju trots allt aldrig haft självmordstankar, men någon gång måste det vara nog. Jag står inte ut med tanken på hur många som går runt och inte vill leva längre. På Karolinska Institutets hemsida går det att läsa följande statistik: ”Totalt tog 1531 personer livet av sig under 2014. Av dessa var 1044 män och 487 kvinnor.” Det är 1531 personer för mycket. Jag har ingen lösning på detta problemet. Vem har det? Snälla hjälp.

Det skrämmer mig att det är så vansinnigt vanligt. Räck upp en hand alla som har haft någon i sin närhet som tagit livet av sig. Jag räcker upp min hand för två personer.

Det är inte mycket med det här problemet jag har kunskap om. Jag är inte speciellt insatt i hur tankarna går i en suicidal persons huvud eller hur psykvården funkar (eller inte funkar) i Sverige, men jag vet hur det är att få det där samtalet om att någon valt att avsluta sitt liv. Det är obeskrivligt.

Som sagt, den senaste veckan har jag tänkt så mycket på det här. Fan, vi måste ta hand om varandra. Hur svårt kan det vara? Vi lever alla här på samma premisser och vi är inte stora i det stora hela, i det oändliga universumet vi lever i. Vi måste leva så länge vi kan och göra det bästa av situationen. Och prata med varandra.

Många gånger kommer det så fruktansvärt oväntat och efteråt tänker man ”Hen som var så glad jämt, hur skulle vi kunna veta?” De allra gladaste personerna är kanske de som har något att dölja, vad vet jag.

Det skulle kunna vara jag.

   Eller du.